Information om orgeln

Olli Porthan, professor i orgelmusik på Sibelius-Akademin, konsertorganist

Bröllop, begravningar, gudstjänster – orgelmusik är något alla finländare känner till. Men det handlar inte enbart om kyrkomusik, utan orgelmusiken är en helt egen konst- och musikgenre. Därför är den moderna orgelmusikstilen svår att definiera.

Orgelmusikens historia sträcker sig rentav tusentals år bakåt i tiden. Ursprungligen spelades orgelmusik i bakgrunden vid gladiatorkamper i Antikens Grekland. De antika orglarna var hydrauliska vattenorglar vars pipor inte kunde regleras – antingen klingade alla pipor eller ingen alls. Den ursprungliga modellen var alltså mycket enkel jämfört med dagens orglar. Det var dock en betydelsefull uppfinning på sin tid. Orgeln och orgelmusiken har alltid varit en utmaning såväl ifråga om det konstnärliga som det tekniska utförandet. I alla tider har orgeltekniken varit extremt komplicerad i förhållande till sin tids tekniska kunnande.

KYRKAN BÖRJAR INTRESSERA SIG FÖR ORGELN

Konstmusik på orgel har alltid uppskattats. Dess ställning stärktes av den västliga kyrkan som började använda orgeln på 1200–1300-talet. Innan konsertmusiken uppstod på 1800-talet lyssnade man på musik främst vid hoven och i kyrkorna (med undantag för folkmusik). För vanliga människor var kyrkan den plats där man lyssnade på musik. Om man betänker att det var relativt tyst överallt annars så blev det en stark upplevelse att höra orglarnas kraftfulla klanger i kyrkorna.

Man har alltid tänkt sig att orgeln i viss mån kunde ersätta orkestern. Därför kom orgelstämmorna att efterlikna olika instrument och körmusik.

FINLÄNDSKA ORGELKONSTNÄRER

Den finländska orgelkompositions- och -spelkonsten utvecklades på 1800–1900-talet. Richard Faltin och Oskar Merikanto är två av de mest kända finländska orgelkonstnärerna. I Finland har orgelmusiken en stark ställning och det skrivs mycket ny musik. Många är intresserade att komponera för orgel.

Finland har goda förutsättningar för att utveckla orgelmusiken, till exempel jämfört med katolska länder där kyrkorna inte har yrkesorganister. I Paris, till exempel, finns det fina kyrkor och goda organister men dessa spelar inte orgel som huvudsysselsättning utan som bisyssla. I Finland studerar man till yrkesorganist och varje församling har sin egen. Församlingarna vårdar också sina orglar. Samma sak gäller även i övriga lutherska länder och Tyskland.

MUSIK FÖR VÄRDSLIG OCH ANDLIG STÄMNING

I Holland till exempel förhåller sig den kalvinistiska kyrkan negativt till konstmusik och under reformationen ville kyrkan rensa ut den katolska erans instrument. Staden gick emellertid in och köpte instrumenten. Därför är det fortfarande så i Holland att inom de flesta kyrkor äger församlingen kyrkan och staden orgeln och avlönar organisten. Staden ordnar även orgelkonserter i kyrkor men då fungerar kyrkan som enbart som konsertsal och har ingen koppling till det andliga. Man kan sålunda även ha barservering i kyrkan. För finländarna är kyrkan dock alltid en helig plats.

FINLÄNDSKA ORGLAR

Den största orgeln i Finland finns i Lappo domkyrka. På 1950–60-talen moderniserades orglarna och gamla orglar monterades ned – inte alltid till det bästa. Välkända orglar finns i huvudstadsregionens kyrkor och i allmänhet i de stora kyrkorna, dit hör orgeln i Åbo domkyrka. Orglarna i medelstora kyrkor har vanligen 30–40 orgelstämmor. Orgeln i Helsingfors domkyrka har 50 orgelstämmor.

Urkujen rakenteesta

Urut koostuvat koskettimistosta ja soittokoneistosta. Ne toimivat jalkion ja sormion impulssilla pillistöön. Pillit seisovat ilmalaatikon päällä, jonka sisällä on venttiileitä. Kun kosketinta painaa, ilmaruumaan kulkeutuu ilmaa. Ilmalaitteisto sisältää palkeet, joka vie äänen pilleihin.

Sormioita voi olla yksi tai useampia. Yhdessä sormiossa voi olla esim. 60 kosketinta. Tämä on yksi äänikerta. Jokaisella koskettimella on oma pillinsä. Toinen äänikerta on jälleen uusi rivi pillejä. Pillin pituutta mitataan jaloissa.

Musiikkitalolle tavoitellaan Suomen suurimpia urkuja, joissa olisi 90–100 äänikertaa. Isoin pilli julkisivussa on n. 5 m.

Jokainen urku on kuitenkin aina erilainen, sillä ne suunnitellaan yksilöllisesti paikkaan, tilaan ja käyttötarkoitukseen. Joka ainoa pilli tehdään käsityönä.

Jokaisella historiallisella aikakaudella ja paikalla on siis ollut oma tyylinsä rakentaa urut ja säveltää niillä. Näitä malleja ovat: renesanssiurut, barokkiurut (saksalaiset, ranskalaiset, myöhäisbarokin urut) ja romantiikan urut (erilaisia). Urut edustivat oman aikakautensa mukaista musiikkia omalla paikkakunnallaan ja omalla tyylillään. Kun konserttimusiikki syntyi, pääasiallinen musiikki ei ollutkaan enää uutta musiikkia vaan myös vanhaa musiikkia hyödynnettiin. Ongelmaksi muodostui, jos samassa konsertissa piti soittaa erilaista, eri ajan urkumusiikkia. Ratkaisuksi syntyi universaalit urut, mutta kaikkia palveleva ratkaisu ei varsinaisesti palvele ketään. Tämä dilemma tyyliurkujen ja yleisurkujen välillä jatkuu edelleen ja on esillä myös Musiikkitalon urkujen hankinnassa.

Nyt pohditaan ja käydään keskustelua, mitä tyyliä Musiikkitalon urkujen halutaan edustavan – urkujen pitäisi olla tietyn tyylin urut, mutta niiden tulisi myös toimia mahdollisimman monipuolisesti. Uruille pitää valita tietty suuntaus pohjaksi, jota sitten laajennetaan tärkeimmillä tyyliuruilla. Tässä apuna työryhmä käyttää kansainvälisiä esimerkkejä ja tutustuu mahdollisimman monipuolisesti erilaisiin urkuihin.

Information om orgeln

Olli Porthan, professor i orgelmusik på Sibelius-Akademin, konsertorganist

KYRKAN BÖRJAR INTRESSERA SIG FÖR ORGELN

FINLÄNDSKA ORGELKONSTNÄRER

MUSIK FÖR VÄRDSLIG OCH ANDLIG STÄMNING

FINLÄNDSKA ORGLAR

Urkujen rakenteesta

Länkar

I samarbete

Penninginsamlingstillstånd

Följa oss